Leva Med Panikångest

Jag fick panikångest redan som liten, just då visste jag inte vad det var. Jag kunde inte sova på kvällarna då mitt hjärta slog så fort och jag hade problem att andas. Jag kunde inte åka karuseller för jag tyckte inte om att sitta fast och inte kunde kliva ur när jag ville. Kunde inte åka bil med någon som inte hade bensin över halv tank för jag trodde jag skulle dö om vi fick soppatorsk m.m

Jag kommer så väl håg en natt när jag var 7 år. Jag vaknade upp i panik och trodde jag skulle dö. Sprang in till min mamma som låg i rummet bredvid och skrek JAG KOMMER DÖ. Min mamma försökte då lugna ner mig men lyckades inte,  så jag ringde 112 utan att min mamma hann stoppa mig och skrek JAG HÅLLER PÅ ATT DÖ. Efter det har jag inte så mycket minne av just den natten.

 

När jag var 10 år skulle jag och min familj flyga till Turkiet.  Pappa visade mig massa bilder på hotellet vi skulle bo på och bilderna han visade var på poolerna, en kvinna som dansade med en orm och att man kunde rida på kameler, Jag var överlycklig. Men... sen kom den där dagen jag skulle flyga, jag fick sådan panik så jag höll på att spy i rulltrappan på Arlanda, tuppa av i gaten in till planet. Tog mig in i planet och flygvärdinnorna där var underbara och fick mig att lugna ner mig. Jag kom till Turkiet och det var bättre än bilderna :)

Efter detta så har jag inge minne av att jag hade ångest tills jag blev 17 år, då kom den tillbaka.. Jag fick hoppa av skolan för jag kunde inte åka buss dit eller sitta i ett klassrum utan att få ångest, jag visste inte vad det var då heller. Jag började jobba som vikarie på en livsmedelsaffär och fick ångest av att sitta i kassan, mest när det blev kö. Jag kämpade på i ett helt år tills det inte gick mer då chefen såg på mig att jag inte mådde bra av jobbet.

Men jag hittade snabbt ett nytt jobb, inom vården som vårdbiträde. Jag trivdes som fisken i vattnet, skrattar och hade roligt på jobbet men det fanns ett problem. . Jag gick ner i vikt. Då var jag 179 lång och väge 56 kilo.  Det var då en anhörig till mig insåg att jag behövde hjälp.